Ett nytt avsnitt är släppt av podden Under Your Skin med Lovisa, där vi möter Ida Nordfors. Idas influencerkarriär tog fart under hennes medverkan i Bachelor 2021 där hon fann kärleken med Sebastian. Samtalet med Lovisa berör allt från hur medverkan i TV programmet egentligen gick till, hennes stundande moderskap och även den ofantliga sorgen som uppstod när hennes mamma gick bort då Ida enbart var 19 år gammal. Ett avsnitt som ger fina insikter om personlig utveckling, sorg och förväntningar!

Kärlek i rampljuset

Idas resa i 'Bachelor 21' sträcker sig långt bortom TV-skärmens glamour. I detta avsnitt delar hon ärligt med sig av sin relation med Sebastian - hur var det egentligen att träffas under inspelningarna och vad hände när de kom hem? Var det alltid självklart att det var dem? Och hur fick hon reda på att hon skulle bli mamma? Detta och många andra frågor får vi svar på i avsnittet. 

Ida om graviditeten

I avsnittet berättar också Ida kring sin graviditet, hur hon först gick igenom ett missfall som hon valde att dela med sig av offentligt till hur hon sedan blev gravid på nytt med en liten pojke. Hon ger en ärlig inblick i graviditetens berg-och-dalbana, från de fysiska och emotionella utmaningarna till den stora glädjen och förväntningarna. 

Från sorg till styrka och förståelse

Ida delar också med sig av sin djupt personliga resa och det pratas i avsnittet om högkänslighet (HSP). Genom att konfrontera förlusten av sin mor och erfarenheten av ett missfall delar hon med sig av sina lärdomar och tankar kring livets upp och nedgångar. Vidare, som en högkänslig person, ger Ida en insiktsfull blick på hur denna egenskap influerar allt från dagliga interaktioner till djupa relationer, och betonar vikten av att acceptera och förstå denna del av sig själv.

Ord från Lovisa

Denna veckan gästas podden av underbara Ida Nordfors, som deltog och tog hem sista rosen i Bachelor 2021. Idag jobbar Ida som influencer där hon på sociala medier delar med sig av livet som HSP - alltså högkänslig person, sin graviditet och mycket annat. Dagens avsnitt blev ett djupt avsnitt där vi går genom hur det egentligen var att delta i Bachelor, vad HSP är och hur det är att leva som högkänslig person. Vi pratar också om psykisk ohälsa och om sorgen som uppstod när Idas mamma plötsligt gick bort. Det är ett väldigt givande avsnitt där det bjuds på både skratt och gråt. Jag är så tacksam att just du lyssnar! 

Ta del av Idas inspirerande resa! Klicka här för att lyssna på poddavsnittet 

Bästa,
Team Under Your Skin

____________________________________________________________

Läs nedan för en automatisk transkribering av hela poddavsnittet:

Lovisa: Du är gravid i vecka 35. Det räknas som höggravid.

Ida: Ja, det gör väl det. Jag var lite osäker när det började men jag känner mig absolut höggravid så att jag. Men idag är en bra gravid dag liksom. Jag känner mig ändå hyfsat pigg och har inte för ont i kroppen som jag kan ha vissa dagar.

Ida: Har haft foglossning så jättemycket, det gör så ont. Det är hemskt i början. Jag fick det så vi får flytta och då trodde jag att det var ryggskott jag fått på mig. Jag gick ut med stå upp har fått ett ryggskott och folk tror inte att det är jag. Jag har gjort samma och jag tänkte inte att man kunde få det så tidigt, men det kan man. Jag insåg att jag fick det tidigt och sen gick det över. Kom tillbaka exakt som det var innan. Det är ju en sån påfrestning att bära på ett barn och föda barn blir som ett maraton.

Lovisa: Ja ja, jag hoppas att det kommer snart. Men kan inte du börja med att berätta lite om dig själv? Du var ju med i Bachelor 21 för de jag tänker då som inte kanske följer din resa där eller följer dig på sociala medier. Vem är Ida?

Ida: Ja, men jag är 27 år och kommer från Göteborg men har bott här i Stockholm i lite mer än tre år nu. Var för att jag pluggade marknadsföring och körde min andra praktik här i Stockholm och sen i slutet på den så kom jag med i Bachelor då vändes upp och ner A lite grann och jag hade redan planerat att flytta permanent till Stockholm. Men sen när jag då också träffade min kille där i programmet, Sebastian så blev det ju ännu mer självklart att vi skulle bo tillsammans. Och så här det är över 02:01 halvt år senare så är vi fortfarande tillsammans och väntar barn.

Lovisa: Så fint! Hur var det liksom att.Du har säkert svarat på frågorna hundra gånger, men jag tänker inte så kul att veta. Men hur var det självklart att söka in till Bachelor?

Ida: Nej, jag sökte inte in det utan jag såg Sebastian på Nyhetsmorgon när han presenterades ihop med Simon och som andra Wärtsilä och då jag var liksom innen för dejting fast då var väldigt öppen för att träffa kärlek och tror inte att jag var säker. Jag måste hitta någon. Men men. Var ändå öppen och när jag såg honom så kände jag liksom någonting direkt att här okej, den här killen måste jag träffa. Och då skrev jag om honom på instagram. Men dom har ju liksom som regel att de får inte svara folk som jag som flyttat in massa som skriver jag vill träffa. Men jag såg att han läste. Jag tror att han gillar mitt medel och när han började följa mig så jag fattar ändå att han han har sett den och han fick inte ens svara då. Men då gick det väl några dagar och sen hade produktionen av sig så då hade han ju liksom skickat mig. Och först så tackade jag nej till att vara med för att jag skrev mitt ex eller skulle skriva mig ett examensarbete. Och ja, jag var inte alls att jag ville vara med i tv så det var verkligen jag ville träffa honom så jag sa nej. Men sen så gav vi dem inte riktigt upp i Vasa men kom in på en casting och så tänkte jag men det var kul. Vi testar en casting. Så det gjorde jag och de lyckades väl övertala mig där. Han presenterade sig själv, eller ja, så man satt som framför en jury. Det var mycket konstigt.

Lovisa: Ja, och så hade dem en kamera och så satte verkligen sig fem personer framför dem och bara bomba dem med frågor.

Ida: Oj, ja jättemycket frågor då om hur man är som person. Eller ja, och mycket kring killarna och hur man liksom tror att man skulle agera i olika situationer.Och om man sa vad man söker såklart och mycket om allt. Det var då väldigt speciellt. Men det var väl roligt och jag blev ganska överraskad tror jag över att tyckte att det var kul för att jag är ganska introvert som person och gillar inte att stå i centrum liksom så. Men det var kul och jag fick en så bra magkänsla så att det var det som ledde mig till det var det jag gick på.

Lovisa: Och sen var det då med i Bachelor. Och hur var hela den upplevelsen att liksom slå till i konsten man säger. Och det är ju inte så heller för att tävla. Men hur var det liksom att dejta samma kille som 20 nånting?

Ida: Andra tjejer? De är jättespeciellt. Man kan inte riktigt förbereda sig på det här. Blir väl knäppt. Men det är jätte upplevelse. Är jag jätteglad? Såklart jag gjorde det och jag såg det aldrig som en tävling heller eller så, utan jag var väldigt fokuserad på min resa och på att lära känna honom. Och hade jag inställningen att så här klickar vi så klickar vi och då kanske det blir någonting. Men jag vet inte. Dels så är han inte intresserad tillbaka, då kommer jag också att släppa det.

Lovisa: Så så fin inställning, det är ändå kravlöst. 

Ida: Ja, ja och också mycket. Så det är inte bara han som ska bedöma mig utan att jag har sett. Jag ska liksom inte döma dig. Jag tror det är lätt att man går dit och tänker att han ska välja oss, men vi ska ju också välja honom. Ja, och sen dejtade jag ju bara två där i början så jag var ju öppen för båda.

Ida: Men med den inställningen känns ju fin för jag kan tänka mig vara i den miljön där man har massa tjejer. Och de här två killarna ställs kanske lite på en piedestal annars, utan jag kan tänka mig i den miljön att man inte tänker i aspekten och är han nånting för mig och det kanske därför man har sett många, kanske bättre par som inte hållt.

Lovisa: Vad tror du har vart nyckeln för er? Att faktiskt sen efteråt eftersom kameran stängts av allting, att det har hållit honom?

Ida: Jag tror att för det första att vi båda verkligen var där av rätt anledningar, så vi båda var väldigt öppna för kärlek på riktigt och jag tror att de flesta som är där är öppna för kärlek, men att det kanske inte är huvudfokuset eller att det kanske ser så här. Jättekul om vi träffar kärleken, men också jättekul att vara med i TV eller vara med om där äventyret eller så. Och det behövs inte var fel heller. Men men, jag tror båda vi två längtade verkligen efter kärlek, liksom att det såklart var grunden till det. Att det kunde bli det. Men men också att det kändes som att när vi dejtar och ser att det var på liksom lika villkor att jag ville genom att lära känna honom. Han ville även lära känna mig och sen efteråt såklart att vi bara har kommunicerat väldigt mycket och varit väldigt ärliga och öppna med varann.

Lovisa: Så fint och det känns som att också ni har vart väldigt liksom öppna och ärliga också på sociala medier är väldigt nära. Det har vart så dynamiskt liksom. Ja, och det var en riktig relation. Ja precis.

Ida: Och vi har också sett toppar och dalar och haft liksom kommunikations brister. Jag har också varit öppen med att vi går i parterapi och så där och det har också gett oss mycket just med parterapi och att också öppna upp sig inför alla. Jag tänker också så här inför en Vi är hela svenska folket med varsin extremt populär TV.

Lovisa: Ser du så där? Hur liksom har de? Tror du att de har lagt en grund för att du nu är liksom kunna vara så öppen på sociala medier och liksom dela med dig av mående och att man ska må både bra och dåligt liksom?

Ida: Ja, men jag tror det. För när jag väl var där och det filmades alltså där då var ganska nervös över min Gud. Hur kommer det att framställas? Och dels för att jag inte vet hur de klipper och såna saker, men också jag har aldrig sett mig själv eller situation.

Ida: Det är läskigt i sig. Ja, så hur kommer jag framstå? Att man blir liksom. Har nästan en identitetskris sådär. Men sedan när det liksom sändes och jag fick väldigt mycket uppskattning för att jag var så öppen, det var det nog. Det som gjorde att jag vågade fortsätta vara det. Jag tror att det var det jag fick liksom mest komplimanger för. Så att ja, där satt den och grunden för det.

Lovisa: Så fint ju.

Lovisa: Och sen efter Bachelor så har ju liksom din karriär tagit fart och det sett annorlunda ut. Och du blev ju också gravid och fick först ett missfall som du också delade med dig av. Hur var det att gå igenom det?

Ida: Jättejobbigt så klart, det är inget man räknar med. Eller så är det klart att man vet att det kan hända. Men man vet också att så här för de flesta går det kanske bra. Så säger i alla fall av min erfarenhet och de som var runt runt om mig så då. Sen när jag väl gick ut med att jag fått missfall så förstod jag ju hur vanligt det också faktiskt är.

Ida: Det som var jobbigast för mig då tycker jag att jag hade ett mönster på kännas att jag fortsatte vara gravid och min kropp. Det var liksom inte min kropp som började blöda naturligt utan jag fick reda på på ett ultraljud att fostret hade slutat utvecklas men att kroppen inte hade liksom förstått det än. Och det blev en konstig grej i mitt huvud. Dels att jag inte visste att det ens existerade, att det fanns, att det kunde hända där, men att man känner sig så lurad också. Att så här har jag gått liksom. Min mage har vuxit lite. Jag har gått och tänkt och pratat till mitt lilla barn i magen och så har den liksom inte ens och inte legat med en. Så det kändes så hemskt. Men det lärde mig också väldigt mycket och när jag öppnade upp om det här så fick jag hur mycket respons som helst av människor som gått igenom samma och förstod också då vanligt där och med tid kunde jag också vända då den sorgen till att det är något naturligt eller så att min kropp gjorde helt rätt.

Lovisa: Ja precis, det hade inte blivit rätt om det hade blivit nej.

Ida: Exakt så att jag tror att jag har ändrat lite i inställning till även om det såklart det skulle vara lika fruktansvärt att gå igenom igen.

Ida: Ja, men det är så fint att dela med sig av. Det känns ju som att det är väldigt vanligt och om någon öppnar upp sig om det så är det liksom tio andra som har gått igenom liknande. Jag mer jag med. Men det känns som att det första i alla steget kan vara så himla stort. Få dela med sig av något.

Lovisa: Så vad hade du att säga till någon som kanske går igenom samma sak just nu som en?"

Ida: Dels det som som jag sa att det är? Tror det lätt och tänker förstår. Handlar det nåt fel på mig? Är det något fel på min kropp? Varför kan inte jag liksom bara ett barn? Men att det inte handlar alls om det utan att det var fjärde graviditet som blir missfall? Ett missfall i alla fall. Och att det handlar inte om att kroppen gör fel utan snarare om att kroppen gör rätt. Och när kroppen känner att det är någonting här som inte är helt bra, men som det kan ju vara spermien eller ägget eller liksom så och då behöver vi gör oss av med det. Det som finns i naturens gång på något sätt. Och i den kan kroppen behöva hjälp som vi missar eller så fixar kroppen det. Vart är det egentligen?

Lovisa: Men verkligen sedan naturens lagar på nåt sätt liksom.

Ida: Ja, och sen en annan grej. Jag tänkte på mycket under den tiden var att man får höra från många andra att såhär inte att du är gravid inom vecka tolv för det kan bli missfall. Svaret är missfall och det tyckte jag var så konstig grej att man sätter i i kvinnor att så här. För det är som att säga att får ett missfall så ska det va hemligt. Är det något du ska skämmas för?

Lovisa: Sant. 

Ida: Och jag tyckte det var så märkligt att jag har också, men det lät så här Är du gravid tidigt och vill berätta om det, gör det. Det ska inte liksom inte hindra dig att du ska tänka att någonting kan ju hända, för något kan alltid hända och det tar liksom inte bort att du har varit gravid eller liksom att verka upplevelsen nu och du får vara glad för det i vecka fem. Om det är lika verkligt då?

Lovisa: Ja, det är så sant.

Ida: Och det är ofta så här då man vill berätta för att man är gravid om det är tidigt. Men det är ofta då. Om man ändå hade sagt att man får det så att man kan få tröst om någonting händer också. Att dela sin oro många gånger i denna tid i veckorna så är mig orolig för att någonting ska hända och att få stöd i det känns viktigare än att försöka hålla nånting hemma. Det är verkligen så det.

Lovisa: Det gjorde du sen när du blev gravid igen gjorde du annorlunda då? Berättade du för fler tidigare eller var det nu?"

Ida: Men vid båda två berättade jag tidigt alltså, för jag liksom de närmsta så gick jag inte ut med det offentligt förrän vecka tolv eller nått sånt. Eller efter där, men till nära. Och så berättade jag båda gångerna för det var säger ha det klart det kan hända något, men jag vill få vara glad nu och jag vill att få var ledsen om det händer något ni redan vet då.

Lovisa: Vad har du för tankar kring som förlossningen? Och har du ofta så kanske man inte har så mycket visioner så att det blir som det blir. Men har du någon sådan målbild eller nåt sånt där?

Ida: Vi försöker inte måla upp det för mycket för jag vill inte heller bli besviken eller så. Man vet ju att det inte blir hur som helst och att jag vill kunna vara öppen för det. Men jag tror att jag har en känsla av att det kommer gå bra hur det än blir och att jag ser fram emot upplevelsen. För oavsett hur det blir kommer jag få träffa mitt barn i slutändan. Så det kommer ju att bli en väldigt häftig upplevelse. Hur det än blir.

Ida: Ja, och att jag bara är så här taggad på att se hur min kropp gör det här med det. Det är ju liksom där också ser naturens kraft som bara tar över och gör vart den ska.

Lovisa: Och många gånger jag fick jag så bra tips som kunde vara nu.

Ida: Men det är ju verkligen så att den som sätter stopp för liksom den som får panik i och med om det smärtar, det är bara ens hjärna. Kroppen vet vad den ska göra. Den fortsätter ändå om man bara vågar lita på det. Bara tänka att smärtan är bra och att komma till acceptans.

Lovisa: Då är det liksom, då är det bara din egen hjärna som liksom värkt tankarna att inte tro på alla tankar som kommer. Himla viktigt.

Ida: Ja, jag tror jag ser lite som det är att det här kommer bli en stor mental prövning som jag ser fram emot att prestera. Men det kommer säkert vara skit jobbigt många sätt och det kan hända grejer och så. Men just nu ser jag fram emot det. 

Lovisa: Gud vad kul! Så så så härligt. Men jag tänker att vi ska prata lite om hur du pratar mycket om HSP. Vad innebär högkänslig som en högkänslig person och att du är det? 

Lovisa: Och jag tror att det är väldigt mycket vanligare än vad man tror. Många som inte vet om vad det är för någonting som man kan eller inte liksom identifierar sig inom sig själv. Men om du kort fick förklara HSP, hur är det nu? Förklara.

Ida: För mig har det liksom alltid inneburit en man, en extra känslighet för egentligen allt. Inte bara så här rent psykiskt så att jag valt att mycket tankar varit känslig för liksom vad ska andra tycka? Och tycker jag så mycket liksom sådana saker, men också rent fysiskt att jag har alltid upplevt att jag blir väldigt trött av så här kom intryck. Att det är att jag blir jättetrött av intryck. Typ Nu när jag gör den här podden så är jättemycket energi liksom så där. Men jag vet att jag kommer krascha efteråt, även om inte känner det nu så vet att det är så min kropp reagerar.

Ida: Och det handlar ju om att man tar in intryck mycket mer än vad en person som inte är högkänslig gör. Så att liksom ljud och ljus så liksom det kan vara material som kroppen och så är stämningen i rummet. Allt sånt tar jag in på på en högre nivå än många andra och det kan vara väldigt uttröttande inför för hjärnan liksom och kroppen.

Lovisa: Det är intressant, nästan som att sinnena är mer öppna.

Ida: Ja, men så skulle man väl kunna säga och det kan ju vara jättepositivt och jättejobbigt. Det kan en styrka och en svag andra gång. Men framför allt för att man kan känna att det är svajigt om man inte förstår att man är det.

Ida: Precis innan jag förstod att jag var det så stor att jag blir mig själv mycket liksom, och jämförde mig med andra. Vad sa men varför kan dom klara av så här mycket och gå på så här mycket tillställningar och vara så här social och samtidigt komma hem och städa och fixa och liksom så här och men jag ba krascha på soffan liksom.

Lovisa: Det där kan jag också känna igen sig. Alltså det man ser på sociala medier. Att kunna göra så mycket man ska åstadkomma, så mycket. Och den där ambitionen som finns i dag och inte kanske är riktigt nyttig, att den påverkas man väldigt mycket av och men en sak som tar in mycket är det här med vilket tillståndet är och hur mycket återhämtning?

Lovisa: Hur var? Vid vilken tidpunkt? Förstod du vad det var för någonting?

Ida: Jag svårt att minnas exakt faktiskt. Jag vet inte vad liksom, men mina tonår tror jag.

Ida: Ja, jag tror inte att jag förstod det helt förens efter att min mamma gått bort. För jag kan inte minnas att jag liksom pratade med henne om det, men inte innan så att jag kanske visar 19 års åldern, att polletten liksom föll ner. Av en slump tror jag att jag här satt och läste om nånting på mobilen, liksom på nätet och kom in på det och bara sa och herregud, det här har jag aldrig kunnat relatera. Så det känns också som att den typen av det är ingen diagnos med den typen av person. Att det mer och mer blir vanligt att prata om hur man är och vad man känner och att hade inte heller varit ett begrepp för för var då om inte 15 år sedan som för 20 år sedan. Säkert inte det nån nåt sånt konstaterar alltså att det för det är väl fjärde och femte person som är högkänslig och det gäller även på djur faktiskt. Min hund är ju så verklig också. 

Lovisa: Vad mysigt! Men hur? Jag är lite nyfiken på att vara HSP och ha alla de här sinnena förstärkta och i behov av mycket och stämning. Så. Hur var det att gå igenom Bachelor resan med den aspekten?

Ida: Ja asså det var inte så HSP vänligt. Nej nej. Men det var ju jätte uttröttande så klart. Sen så hade vi många många många dagar där vi bara var i vårt hus i sen. Så det var alltid kameror liksom. Inte alltid, men det var ofta kameror där och händer saker. Men det fanns ju också mycket tid för att bara vänta egentligen och det kan vara uttröttande i sig. Men det som gjorde att man överlevde var väl att det hände inte saker.

Lovisa: Jag fattar. Det var en tid för vila liksom.

Ida: Ja, precis. Men sen så fanns det alltid en mental stress av att veta att när som helst kanske jag ska synka och berätta för kameran när någon kommer. Vi ska gå på dejt eller så. Det kan hela tiden hända någonting och det är en stress. Men att man var helt slut när man kom hem.

Lovisa: Och det var också där det verkligen ska vara.

Ida: Ja, det var ju nästan två månader. Sardinien. Hur lång tid är det som ett enda långt över? Såsom sommarloven när man var liten och herregud.

Lovisa: Men det var skönt att komma hem och få landa. 

Ida: Ja, det var skönt och också så här konstigt att man fick ju så som jag alltid får, att man får ett bekant under att man varit med om mycket och också att ditt liv förändrades och det kom in en kille i ditt liv som man också ska ha plats för.

Lovisa: Ja men du, du nämnde lite kort att din mamma gick bort när du var 19 som du också pratar om i versaler när det kommer för dig.

Lovisa: Så fint och det känns som att det är så viktigt. Likadant med de där med HSP och missfall och men också att prata om om sorg, att det känns som att det är om det blir vanligare, men att det också är viktigt för folk att kunna relatera. Hur har den resan varit för dig? Om man säger bortom sociala medier. Att vara med om en sådan, om övergrepp i en sån ung ålder liksom.

Ida: I första hand var det ju väldigt dramatiskt för att jag har liksom växt upp ensam med min mamma. Jag har en relation till min pappa också, men jag har aldrig bott med honom på det sättet, utan vi har haft liksom lite mindre kontakt så har träffat mycket mindre. Så det var ju jag och min mamma, utan syskon liksom. Och första gången hon blev sjuk var jag 14 och då fick hon bröstcancer och liksom gick igenom under cellgifter och allt det här under ett års tid. Innan hon började återhämta sig igen.

Ida: Sen så friskförklarades man inte för ens fem år senare, just för att det finns en risk för att det kan sprida sig. Och det var ju det det gjorde för henne att precis efter studenten när jag var 18 så fick vi reda på att cancern var tillbaka och att det var ju den största käftsmällen. För då fattade jag ju ganska snabbt att så här den här gången kanske det inte går bra nu och..

Ida: A, hon gick ju bort sen med lite mindre än ett år senare. Ja, den tiden var väldigt tuff och väldigt så. Det är nästan som en mörk liksom mörk tid som jag också svårt att pussla ihop riktigt. Jag kämpar liksom på med mitt. Försökte jobba in pengar och så där tills mamma blev så pass dålig att hon åkte in på sjukhus och sen vidare till hospice som är ett boende för dem som ska gå bort som är ett bättre form av boende än att ligga på ett sjukhus. Och där var vi i 2 - 3  månader tillsammans. De uppskattade att hon skulle ha två veckor men det blev liksom längre och efter det så lämnades jag själv. Allt jag är uppvuxen med var min mamma också.

Lovisa: Jag är också uppvuxen med bara mamma. Kan verkligen relatera. Det måste varit så tufft också i den i den åldern när man är så mottaglig för allting och när man är ensam.. Ensam på så många sätt. Man är väldigt känslig den dagen när man har tagit studenten och man ska liksom ut och göra livet liksom.

Ida: Verkligen. Det var ju liksom då livet skulle börja och där kändes det som att mitt liv tog slut då. Ja, nej, det var det var fruktansvärt och jag skulle säga att hela första året efter det var bara trauma för mig och förnekelse. Egentligen för att jag ville inte och kunde inte förstå vad som hade hänt liksom. Vilket man ofta hamnar i efteråt liksom något så traumatiskt och när man hamnar i sorg. Ett första stadiet är ofta liksom chock och har jag mitt sätt att hantera det då vart tyvärr att bli väldigt destruktiva som drack mycket alkohol. Jag och Maja gick ut och festa första helgen för att jag ville bara fly från verkligheten som jag liksom befann mig och det var egentligen inte förens efter 2 - 3 år som jag började om, bearbeta och landa i att så här från att gå från så här. Ja, men jag hade väldigt mycket självmordstankar och mådde extremt dåligt och var nog bara såhär. Vi får se om jag lever tills imorgon, till att få en insikt om att såhär det finns fortfarande ett liv och leva och jag vill leva det. Att jag började få såna typer av tankar. Men det tog liksom ett par år.

Ida: Och så hur jag ens överlevde den första perioden. Jag vet inte själv. Men sedan så började jag gå till den eller hitta det. Det tog ett tag innan hittade rätt, men sen hittade en psykolog som var jättebra, som tog in mig och som tog emot min sorg. Asså för första gången så började jag liksom öppna upp dörrar och

Lovisa: Fint.

Ida: ja, det var ju med hjälp av det och liksom mycket bara att gråta och sörja, prata. öppna det rummet som jag tog mig vidare liksom steg för steg. Men men, sorg tar tid liksom. Och det är viktigt att ha med sig till sig själv men också till andra i ens närhet som går igenom sorg. Att så här ett år i sorg, det är ingenting om det är att vänta, att man ska känna så här och ändå det kommer med.Nej, för att det är ju liksom det finns luckor av glädje och så där hela vägen. Men det är en resa.

Lovisa: Jag läste någonstans. Jag tyckte det var så fint. Jag har liksom aldrig vart med om den typen av sorg. Men jag läste någonstans och jag vet inte om det går att relatera till att det var så här det var som två cirklar. Det var sant. Men det är inte så att sorgen minskar. Det är bara så att livet runt omkring den växer större även om du är fin i en annan. Att den finns alltid kvar i samma storlek. Men livet runtomkring blir större.

Ida: Men faktiskt så att man kommer utanför sorg bubblan lite och också att man kan jämföra typ sorgen med vågor. Vet inte hur mycket. Så här i början kom vågorna ofta och var extremt starka, liksom sköljde över en och kändes som att de skulle dränka en. Men med tiden så kommer vågorna mer och mer sällan. De är fortfarande liksom starka och tunga, men de kanske inte dränker dem i dem. De finns där och sköljer över och så gråter man och är ledsen. Men sen vet man att man kommer upp torr på land och fint också. Att våga bearbeta.

Lovisa: För jag kan tänka mig att i många som stänger ner det där rummet och att man heller inte. Att det sen går så lång tid att man inte vågar gå in där och faktiskt prata om det och bearbeta Och att våga sörja.

Ida: Verkligen.

Lovisa: Men jag tänker att det är fint och göra det också innan man själv blir förälder.

Ida: Gud ja, och det finns ju bitar som jag kan känna ibland som jag fortfarande inte har bearbetat klart och kanske aldrig kommer. Så det kommer ju finnas med hela mitt liv. Men som du säger, att man vågar öppna upp det rummet även fast det är smärtsamt. Men det är liksom enda vägen framåt.

Lovisa: Ja men så fint och så fint. Om ni nån som går igenom samma sak när man är eller inte är ensam. När du har öppnat upp om liksom mamma på sociala medier så har du fått mycket. Jag kan tänka mig att du fått många som har varit med om samma och har det. Har det funnits någon läkande aspekt i det? Att dela med sig av det?

Ida: Ja, ja, verkligen. Att få det klart med allt, att känna att man inte är ensam är väldigt stärkande och det är hemskt att det är så många som som går igenom smärta liksom. Men det är också så mänskligt.

Lovisa: Ja

Ida: Och alla människor i princip kommer behöva göra det på några år.

Lovisa: Det är ju liksom så tungt och behöver inte vara. Men så döden är ju den gemensamma destinationen för alla och att på något sätt acceptera det gör ju livet också. Om man då lever man kanske ännu mer har och uppskatta saker ännu mer istället för att liksom bara leva på tacksamheten liksom.

Ida: Jo, men faktiskt. Jag gjorde som all sorg hade inte jag gått igenom det här så hade jag ju från det stått nån helt annanstans i dag. Jag hade inte varit den jag är säkert ens rent psykiskt och fysiskt så där jag står. Så det ger ju en mycket också och det ger en perspektiv. Du lär känna människor på ett annat sätt. Du lär känna livet på ett annat sätt. Så det finns ju någon tacksamhet. Vi har gått igenom sorgen även om jag så klart inte önskar det för mig själv eller någon så finns det bra saker jag gjorde med den.

Lovisa: Men fint var det. Många relationer som växte under den perioden och så där hur var den delen? Var det många som fanns runtomkring?

Ida: Men till en början tror jag att det kändes väldigt ensamt. Dessutom att jag var så ung så var ju också vänner sådant som är väldigt unga och det klart att det är svårt för 19 åringar att veta hur man hanterar och hanterar det. Och jag som inte är uppväxt med så stor familj. Jag hade tyvärr inte jättemånga och mig till så det var det var för mig var extremt ensamt. Men ju äldre jag har blivit ju mer liksom kontakter har jag knutits där liksom, den delen av mig har presenterats väldigt tidigt och då har också människor att möta mig på ett annat sätt.

Lovisa: "Så fint. Och så var det med Sebastian också det, det vi faktiskt fick se honom på Bachelor där det kom upp på ett naturligt sätt. Ja det var så fint. 

Ida: Ja så nu i livet så har det ju gett mig starkare och starkare relationer och så 

Lovisa: Vi pratade om sorg och så där. Men hur gör du för att ta hand om det? Även om man har en tuffare period eller om man har en tid med mycket liksom ångest, sorg, vad som helst? Har du några speciella grejer som du brukar ta till liksom?

Ida: Ja, men svar på tal om mig som HSP och allt det där som ju är mycket så återhämtning och tillåtelse till vila i att i sådana perioder inte vara för hård mot sig själv och inte kötta på det är också en försvarsmekanism som många hoppar på, även jag ibland, för då kan man ännu mer fly från liksom de där jobbiga känslorna. Men det funkar aldrig längre över att man kraschar.

Ida: Ja, så mycket. De tror jag var snäll att påminna sig själv om att så här nu är en sån period igen. Det kommer inte hjälpa att liksom försöka trycka undan det och köra på, utan ju snabbare du kan liksom landa i känslorna och acceptera och vara närvarande i det, ju snabbare kommer de över

Lovisa: att våga vara i det och att se vad det är. Det känns som en röd tråd i att vara snäll mot sig själv.

Ida: "Verkligen bra och det kan innebära olika saker för för alla. Men att att se till sina behov och liksom bekräfta dem.

Lovisa:  Har du någon sådär rutin du brukar göra varje dag? Mediterar du eller har du någon typ av aspekt av meditation? Det var just att sitta ner och meditera men träna vad som helst tex. Har du någon sådan grej du gör?

Ida: Önskar så att jag hade det här och jag vet att det har varit så bra för mig i meditation och så. Jag ska inte säga att jag har någonting som är så varje dag och det är också så att en person som tröttnar lätt på saker både när bara kommer till träning eller meditera eller yoga eller mat eller vad det kan handla om så förändras ofta vad det är.

Ida: Men något jag påminner mig själv ofta är tipsa djupandning så jag kanske gjort senaste året när jag märker att det blir för mycket och typ bara att landa i. Att nästan tvinga mig själv att när jag märker att jag blir väldigt uppe i huvudet och helt frånvarande och väldigt mycket göra göra göra... Att liksom ger mig själv lite käftsmällar. Och hur stannar vi upp? Så det kan ske en liten så rutin som finns i bakhuvudet i alla fall.

Lovisa:  Men många gånger så gör mig sådana grej utan att tänka på det också, att när man har sina invanda mönster. Det kan vara så att om man vilar en stund varje dag som en som är som en välmående grej som man håller fast vid för att orka vardagen. 

Ida: Ja men exakt, men har sådana småsaker som du säger till att jag sover aldrig med mobilen i sovrummet, den ligger i köket och naturlig så har man lite sådana saker.

Lovisa: Ja, det är det. Det är ju de små knepen som man tänker är så himla svår men som gör så mycket för ens välmående liksom.

Ida: Faktiskt.

Lovisa: Oavsett om du stänger av eller hur har du upplevt det? För när man jobbar med sociala medier och man är ju ofta väldigt påkopplad liksom. Eller också extremt om en för att man måste det för sitt jobb och så där. Jag känner också igen det med mitt jobb och så där. Kan du liksom har nåt bra sätt för att stänga av?

Ida: Alltså det där är så svårt. Det eller tror att anledning till att jag är tveksam på hur länge jag kommer orka jobba med det jag gör i alla fall heltid för att det är så påfrestande. Men jag har blivit bättre på det och det är det nog bara så här att vara lite hård mot sig själv där och se det, kunna skilja på jobb och privatliv tror jag. Och har kanske lite bestämda rutiner. Som att så här nu på helgerna till exempel så öppnar jag inte mina mail.. försöker. Men förut var det liksom Jag kollar mina mejl varje dag, hela tiden. Men att bestämma sig? Nej, det får vänta till måndag liksom. 

Lovisa: Det är ingen som kommer krisa ihjäl. 

Ida: och är det det så får de ringa. Men också att så här på kvällarna inte försöka gå in för mycket på Instagram och såna saker. Det är skitsvårt och jag följer absolut inte alltid men. Men jag märker ändå att ju mer påminn mig om det, ju bättre blir jag på det och ju bättre mår jag.

Lovisa: När man får in disciplinen på det kan vara så enkelt att stänga av sina notifikationer, för då man har tur så glömmer man typ en liten stund att det finns.

Ida: Ja, eller så lägger mobilen på ett annat rum. 

Lovisa: Ja, exakt. Jag har också märkt att så här om man ändrar typ position på apparna kommer man på så sig mycket enklare ja men nu är jag påväg här igen. När man tänker så är det fel bara att man gör det av ren vana.

Ida: Det sitter så i kroppar muskelminnet. Vad är det obehagligt med en instagram så är det liksom. 

Lovisa: Ja, det kan vara en sån enkel grej då jag ska göra det eller om allting är bra.

Ida: Jag tar gärna emot fler tips och jag har skitsvårt. 

Lovisa: För att komma in på någonting annat då som handlar om att ta hand om sig själv som kanske är lite ytlig känner jag. Jag driver ett hudvårds- och hårvårdsmärke och vi brukar ha ett segment i podden där vi pratar om just här. Och har du någon så här? Vilket också var en typ av meditation om man nu gillar sånt. Att ta hand om sig själv. Har du någon typ av rutin kring kroppen? Har du fått mer rutin nu när du är gravid till exempel?

Ida: Ja men lite.. Jag har nog aldrig varit en sån här person som har typ tio delar i min hudvårdsrutin eller tvättar håret varje dag med massa härliga produkter. Alltså inte så jag är nog ganska lat. Men samtidigt skulle jag aldrig gå upp på morgonen eller gå och lägga mig utan att ha tvättat och smörjt in ett ansikte så det är ju en form av rutin för återfuktning är liksom av det njuter jag verkligen av att så här tvätta av ansiktet på kvällen och på morgonen, bara smörjar in med något som är återfuktande och härligt och dofta gott. Och samma med håret där jag blir lite latare. Jag tvättar ju liksom håret så här var fjärde femte dag. 

Lovisa: Du har så fint hår, det är jättefint och det är bra, det behövs inte tvätta håret varje dag. 

Ida: Nej nej, för man har ju hört det. Att sen blir gravida har blivit mer också ses med kroppen mer för där har också kan vara lite lat och varit torr mycket och så. Men nu att smörja in med härliga oljor och så har verkligen blivit en rutin så här gravid olja också på magen för större, lite mer strama liksom. Ännu så där så det också blir något som jag verkligen njuter av att smörja in. Att huden känns mjuk och lugn. 

Lovisa: Ja, men det är också fint tycker jag. Det upptäckte jag ska jag säga när jag var gravid, att så här som jag också gör det en tacksamhet som man är tacksam för. Hur ofta man står framför spegeln och inte tycker om vad man ser att istället är tacksam typ såhär, här mina ben. Det här en mage som växer med barn och då är det enklare då och var tacksam för att man gör så.

Ida: Ja, men det håller jag med om. Innan jag blev gravid så stod jag inte direkt och kollade mig själv. Spegeln är smörjde och sa men nu står de ändå typ och tittar på magen och man kan väl stolt se hur den växer och så där. Ja, uppskattar den faktiskt. 

Lovisa: Det är så fint faktiskt. Men jag tänker på framtiden och så här nu ska ni få bebis som ni köpt lägenhet vet jag. Vad har du? Har du några sådär om framtidsdrömmar och mål? Och så här om du ser ditt liv om några år så har du några sådana visioner.

Ida: Ja, för att nu kommer det bli mycket fokus på familj och familjeliv. Jag ser jättemycket fram emot såklart att se vårt barn växa upp och förhoppningsvis också få oss andra syskon till det barnet. Nu flyttar vi ganska till en större lägenhet, men sen inom några år hoppas jag att vi kan flytta liksom till hus lite längre fram. Men men, sen kanske när det kommer fler barn som ni ser så det är mycket fokus på det och att så här få uppleva livet ur ett barns ögon. Jag kan tänka mig att man blir lite så här barn på nytt när man får göra barnsliga grejer. 

Lovisa: Ja, det är väldigt fint. Det är fint att få uppleva, men som du säger så är saker ur barnets perspektiv och barn och man typ ute på stan allt när de här pratar och allt barnet ser att sånt som man själv aldrig lagt märke till, att det är så fint att bara få komma ner till den nivån ja är och vad där är. Den är så kravlös och så fylld av kärlek 

Ida: Och så närvarande. Ja, för de är, inte frånvarande. 

Lovisa: Dem är här och nu. Och det tvingas man ju själv till också.

Ida: Ja precis och det ser jag fram emot och sen rent här karriärmässigt. Så som jag nämnde sa har jag varit lite tveksam om jag vill stanna i den här branschen eller om jag kommer gå ner i tid och det kommer göra så.. Alltså det kommer också bli så här upptäckande. Vad vill jag göra med det här? Och det kanske jag tänker mig kan förändras mycket när man blir förälder, att man får nya perspektiv på saker och så.

Lovisa: Ja, definitivt.. Och någon typ av ny kreativitet föds fast man gör saker för någon annan och inte sig själv och det är väldigt befriande, så är det för mig i alla fall.

Lovisa: Men om du om du fick bara drömma eller tänka vad hade du, vad tror du att du hade jobbat med så att du hade gått ner i tid? Vad hade du velat jobba med?"

Ida: Jag hade önskat att det hade någon svarat åt mig, men det är  just det som är frågan? Men någonting tror något fortfarande kreativ, men också socialt och sådant när jag får träffa andra människor. Men det är väl ensamt att jag är så öppen för mycket. Men jag skulle, men något som du gör till exempel. Det hade varit skitkul att driva ett annat typ av företag som inte är liksom grundat i sociala medier, men där man kan såklart ta hjälp av sociala medier men som annars är ett annat och där jag kan ha kollegor och andra människor att bolla med och vara kreativ med. Det hade varit spännande tror jag. och skulle passa mig jättebra. 

Lovisa: Det kan vara någonting som kommer med tiden, där man får en idé eller man landar i någonting att så här.. 

Ida: kom du på det här när du hade fått barn?

Lovisa: Nej, hon är tre år så att jag startade det efter det och innan hon hade.. Men men grejen var att vi var på väg att lägga ner. För att första två året var så tufft men det gick jätte dåligt och då och som höggravid mitt i allt gick dåligt och då var vi såhär, nu får vi ta en paus sa jag från allt annat och efter att hon blir lite större så blir det och vad det blir, vi får vi se. Men nu och sen så när jag var amen typ du är nu, när graviditeten är i sluttampen, då typ exploderar e-handeln. Så då satt jag gravid vecka 39 och svarade kundservice och ba herregud nu händer det så att det händer lite samtidigt som min dotter föddes.

Lovisa: Ja, det blev väldig mycket på en gång så att jag hann. Det var faktiskt tufft under hennes första halvår är för att jag jobbade samtidigt som hon var liten man jag vill liksom inte missa något av tåget, varken hållbart som liten bebis eller att såhär äntligen började ta fart. Så det var verkligen ett litet amen så här tuff period. Men som jag verkligen tagit lärdom av och vill göra annorlunda vid nästa barn. Men jag ska säga att det var när hon kom så väldigt mycket kreativitet i föds och också just det här att man är lite mer obrydd för att det var det som gjorde det. Så jag släppte taget. Ja, men lite att jag tror att det var det här att man nästan gav upp sedan som varit. Men skitsamma. Och så var det liksom. Vi provar väl det här. Om det funkar funkar det annars spelar ingen roll. Och så funkade det. Men just det här att man börjar bry sig lite mindre om sig själv när man får barn eller mindre, att man kan inte det.

Ida: Det ser vi verkligen fram emot. Ja, alltså det låter lite konstigt men inte självcentrerat. 

Lovisa: Ja och det skiftet sker automatiskt för att det måste och det är väldigt skönt att vara här nej men jag är inte viktigast. Det är ett barn och det är så naturligt och så. Så ur det tror jag det kommer mycket att man bryr sig lite mindre om vad andra tänker. Man har mindre att förlora men med det tänker jag att då kanske det liksom kommer naturligt. 

Ida: Ja, vi får hoppas på det.  

Lovisa: Ja, men du väntar en liten pojke eller hur? 

Ida: Ja, så mysigt. 

Lovisa: Det sägs att det finns ett speciellt band mellan mödrar och pojkar 

Ida: Ja men lite så, som mammas pojkar och lite samma med pappas flicka och att det oftast blir så 

Lovisa: Så spännande. Ja men vi börjar närma oss lite slutet och vi ställer alltid eller jag ställer alltid tre frågor till gästerna och den första är om du fick välja en rutin vilken rutin som helst. Det kan vara vila, ett spa som alla människor får vara i världen var tvungna och göra varje dag. Vad hade det varit för välmående?

Ida: Ja men då blir det djupandas då, jag får ta den att så här någon gång under dagen eller iallafall minst en gång kanske då, antingen om det är morgon eller på kvällen eller någon gång på dan när det känns som att man har väldigt mycket på huvud  och det är det mycket så då bara liksom sätta sig en stund eller du kan göra det här var som helst och hur som helst och bara försöka ta tre djupa andetag och sedan köra ett par minuter av bara sådär andas in fyra sekunder, håll andan fyra sekunder och sedan andas fyra sekunda och göra det här tills du känner att den stressen släpper. För det märkt när jag gör det så det är som natt och dag. Sen tar jag mig inte alltid tiden till det ändå. 

Lovisa: Men det är så kraftfullt verkligen.

Ida: Det är det verkligen så testa det.. 

Lovisa: Men men, det är ju dels en typ av meditation men också att oavsett var man befinner sig för liksom ett tillstånd så hjälper det alltid och det är nästan som att börja. Man tar djupa andetag, man kan inte sluta för att det hjälper verkligen. 

Ida: Ja det är massa som utsöndras i kroppen och tillsammans står inför att ta kanske ett beslut eller samma stress. Man vet inte vart man ska gå så hjälper det att tänka klarare.

Lovisa: Ja verkligen och det kyler ner nervsystemet när man andas. Det är verkligen, det borde man göra mer av, för mig själv med. Tycker att alla ska ba anamma det. 

Lovisa: Men nästa fråga är då vad tror du att dagens generation behöver ge till nästa generation för att de ska bli så bra människor som möjligt? Vad vi ska ge våra barn?

Ida: Jag tror prata mer om psykisk hälsa/ohälsa tidigt alltså implementera det, dels när barnen är väldigt små, liksom själva som föräldrar. Att prata tidigt om känslor och vad det är och liksom att man kan känna på olika sätt och så där också i skolan. Att få in liksom de få in det där, glömt att man inte har det nu och också bara i livet i allmänhet. Att våga prata mer om det. För det är så många som mår dåligt och det blir bara fler och fler självmord och ja, det är liksom så tragiskt och finns så mycket vi hade kunnat göra för att förhindra att inte förhindra att folk mår dåligt. Men för hjälpas åt att veta när man mår dåligt, vad gör man då?

Lovisa: Det är så sant och att fånga upp ungdomar för det är ju väldigt hög självmords grad bland ungdomar. De är i tidig ålder.För det öppnar också upp för barn att här redan nu jag märkt med 3 år men redan nu att så här i stället få stänga känslorna när hon är ledsen eller arg eller fråga en att hon inte kan uttrycka sig så kan man ändå se hur bana den vägen att säga. Och hur känns det nu när du är ledsen ensam och varför känner du dig ledsen? Varför svarar. Och nu hittar vi ett sätt att kanalisera detta budskap och du arg slå in i kudden liksom är du ledsen och jag finns här verkligen på det sättet du vill? 

Ida: Ja för det är ofta man med barn så här så märker man att de håller på börja gråta, kom kom nu ska vi leka istället. Och det man gör då är att säga till det är inte okej att du ledsen ut utan du ska ha kul. 

Lovisa: Alltså verkligen och det det är precis så det är också. Alltså gråt och skrik och glädje. Skratta. Det är det enda sättet barn ofta vet hur man uttrycker sig på och det är också det känns som det finns samma koppling med att man stänger ner det så pass tidigt, liksom att det inte okej att i vilket forum som helst gråta, vilket stänger ner så pass mycket att här känner man kommer inom lite äldre så är man så van vid stänga ner 

Ida: Ja,  det är ett inlärt beteende. 

Lovisa: Ja, att så det får inte rum och släppas lös och det är så mycket som fastnar i kroppen var som helst. 

Ida: Ja, det kan vara spänningar i kroppen eller  nackproblem och allt möjligt också för att det är så mycket känslor som stagnerar.

Lovisa: Ja, verkligen och på kvinnor sätter sig mycket på höfterna och axlar, de kan känna 

Ida: Ja, och det kommer i bröstet och sånt. 

Lovisa: Ja exakt, det är fysiskt. Bra tips. Ok, men sista frågan då, vem hade du velat se som gäst i den här podden.

Ida: Ja du, jag skulle kanske säga en nära vän till mig som också driver podd, Elin Riviere som driver “så kan det gå podden” där hon pratar mycket om relationer och kommer själv från en väldigt destruktiv relation som var i åtta år och tog sig ut ur. Och idag föreläser hon om det och poddar och jobbar även som matchmaker så hon har mycket fokus på kärlek och relationer och så är sunda relationer till sig själv och till andra liksom. 

Lovisa: Grymt, henne ska jag ta en kik på. Men om man vill hitta dig eller skriva till dig eller undrar någonting, vart hittar man dig?

Ida: Ja, på Instagram är det väl där jag hänger mest. IdaNordfors heter jag där och sedan har jag gjort en Youtube kanal där jag heter Ida Nordfors också och där kan man läsa mer.

Lovisa: Tack så jättemycket för att du kom hit! 

Ida: Tack själv, så härligt!